 |
| Alunda Järngjuteri. Själva cylinderugnen står i det lite högre huset i den högra längan. Råvarulagret, återvunnet järnskrot, ligger i högar sorterade efter prima och sekunda. Förutom järnskrotet finns en hög med tackjärn som också används i processen. |
Alunda är Sveriges minsta gjuteri och ett av två gjuterier som fortfarande använder sig av en så kallad kupolugn. Det är en cylindrisk ugn som används för smältning av gjutjärn, fodrad med eldfast tegel. Gjuteriet startades för snart 70 år sedan efter andra världskrigets slut, då efterfrågan på gjutjärnsdetaljer till verkstadsindustrin var stor. Idag gjuter man bl a många fina urnor, ljusstakar mm. Det är ett familjeföretag och man gjuter ca 6-7 gånger per år. Arbetssättet bygger på återbruk av gammalt järn och påminner om talesättet som styrde gamla tiders jordbruk: "äng är åkers moder". Det vill säga att bonden skulle ha exakt så många kor som betesmarken räckte till och vars mängd gödsel var precis lagom till gårdens areal av odlingsmark.
Läs gärna boken Alunda Gjuteri av Kersti Kollberg, den kan jag rekommendera!
 |
| Gjuterihallen där alla 'gjutflaskor' placeras inför gjutningen. |
Hur som helst fick vi bakläxa på våra mallar, något vi visste redan när vi åkte dit. Men det är alltid bra att träffas och höra hur processen går till och vad de behöver för att kunna gjuta hällar som vi vill ha, dvs inte för fina utan mer handgjorda (som man gjorde på 1700-talet). De ville att mallarna ska vara i 19 mm tjock mdf board, inte som våra plywood. De berättade att formarna ska vara precis som vi vill att de ska se ut när de är klara. Det innebär att vi måste få till en kant på de delar som vetter ut i rummen. Alla sidor måste ha en 1-2 procents släpplutning, så att mallarna går att få ur formarna. Årtal måste också sättas dit om man vill ha något annat än det begränsade typsnitt som fanns på gjuteriet. Till sist skulle allt målas.
Vi åkte hem och började om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar